S

de känns som de inte kommer bli så mycket bättre än så här som det blivit? Jag har försökt, det har jag. Men förgäves med det.
Jag har aldrig förut tvivlat på att någon gång så kommer vi gå åt varsit håll utan varandra. De lilla "bråket" i somras tänkte jag hela tiden " men hallå de kommer ordna sig, de är ju för tusan oss de handlar om. Vi sitter ju ihop och passar ihop, precis som salt&Peppar." Men nu för första gången på alla dessa år vi hållt ihop börjar jag tveka på riktigt.
De är inte du och jag längre. Det är du & hon. Ja undrar om ni kommer sitta ihop lika mycket som du och jag gjorde. Om ni har lika roligt som vi en gång hade? Om ni kommer göra så sjuka saker som vi gjorde?
Ja vet inte, faktiskt. Men de jag vet är att jag givit upp. Jag känner mig sårad och besviken på allt.
Du räknar inte med mig längre. Vet inte ens om du i huvud taget bryr dig om att det blivit såhär.
Jag klarar mig,det gör jag. Men för det känner jag mig inte hel.
Jag förstår inte att du valt de så här. Vi sa föralltid..
Saknar att känna den känslan av att ha en bästavän som alltid finns där för en.. Det är någonting som saknas i mitt liv, och jag vet att ingen person någonsin kommer att kunna ta den platsen du lämnade.. men tydligen känner inte du desamma om den delen.


Bästavänner ska kunna bråka , skratta och gå igenom svåra tider tillsammans . Man ska kunna vara osams men endå veta vart man har varann , och lita på att den man sagt alltid är tryggt hos den personen . men jag börjar fundera.. vart har jag dig.
jag behöver dig, mer än någonsin.
islutet av sommaren var tuff för mig. och då var du vart? :/

vågar jag publicera det här? Gillar inte att skriva om mitt privat liv egentligen. Men ni som läser, får skylla er själva. ni tycker säkert bara de är intressant endå :P
ja vet nu iaf att man ska aldrig ta någon förgivet.